”Jag skulle bli galen om jag vore busschaufför”…
… hördes en trafikant säga på en buss häromdagen. Funderar: kan de bli det? Alla vet ju förstås att det är ett tokjobb att ratta sig genom storstad med trafikinfarkt som ger hjärtinfarkt. Bland jämförbara yrkesgrupper leder bussförarna infarktligan. Och när de försöker hålla tidtabellen får de skäll för att det inte väntar, och väntar de så väntar bassning av andra trafikanter som fått vänta.
Samvaron i trafiken är inte gemytlig. Trafikregler verkar nuförtiden mest vara till för att brytas. Av oförstånd, stress eller för att det är tidens anda. Bussen är stor och tung, att köra på en människa är bussförarens mardröm. Att undvika det kräver närvaro, fantasi och framförhållning. Ty människor till fots kliver rätt ut i gatan, i ren tankspriddhet eller kanske frustration över att automobiler det senaste seklet lagt beslag på deras livsutrymme. Cyklister har lätt att ta sig fram och gör det som självmordspiloter. Bilister kokar av stress över att inte alls komma fram. Taxichaffisar tullar på yrkeshedern i jakten på levebröd i avregleringens tidevarv. Men bussföraren förväntas än i denna dag att köra efter lagens alla paragrafer.
Till råga på allt trakkas de av bussbolaget. De kan till exempel få börja på ena sidan stan och sluta på andra. De pressas av tidsnöd så de måste springa till muggen när nöden tränger på. De snuvas på sina fasta arbetstider och får vara glada om de i bästa fall får åttio procent av första eller andra (!) alternativen i ett tidssökningsprogram. Och ofta blir de bara dagkommenderade, då får de sina arbetstider bara någon dag eller två i förväg!
Ändå blir de inte galna. Tvärtom, de rattar sina kolosser med vishet och omtanke. De pratar om livet och dess bekymmer och glädjeämnen med människor som ser dem som medmänniskor. De tar sig tid att berätta för stadens innevånare och turister hur de ska hitta hit och dit, fastän tiden rinner iväg. För de ligger ofta flera minuter sent och har svårt nog att ta sig i tid mellan ändhållplatserna med femtioelva korsningar, övergångsställen, trafikljus, bilköer, felparkerade bilar och hållplatser att passera, helst utan missöden och helst med en glimt i ögat till femhundraelva trafikanter.
Allt detta med bussar som sällan är hela. Det är mer regel än undantag att något är knas. Dörrar som vägrar stänga eller öppna och tjuter så folk blir lomhörda. Stolar som inte går att vrida eller speglar som inte går att ställa in tillhör vardagen. Ibland tappar de till och med hjulen, tro mig.
Den som händelsevis fått för sig att det är bara att sitta bakom ratten och ha det bra har hajat noll. Att köra buss i storstad är för tusan ett kvalificerat jobb som kräver talang och psykisk styrka; ett av de stressigaste jobb som finns faktiskt. Mången direktör, minister eller professor skulle bli galna för mindre.
Men bussförarna blir inte galna, de är bara galet förtjusta i sitt jobb och sina kära passagerare som hyser dem hatkärlek. De rattar bussen som gällde det livet – och det gör det ju!
De är som gjutna av tålamod. Men en arbetsgivare som gör livet surt genom försämringar tär på tålamodet. Int´ blir dom galen – men en vacker dag är det nog risk att de tappar tålamodet.
Busston
